KAROLA MESSNER

Presentation av böckerna

DRAMAREAL i litteraturen

Jag berättar historien utifrån huvudpersonernas egen tolkning av situationen, alltså utan en allvetande och kommenterande berättare. Förslag till tolkningar finns i samtalen och/ eller i handlingens utveckling. Men det mest väsentliga ligger mellan raderna. Läsaren utmanas till att tolka själv och blir så delaktig. Upplägget i berättelsen syftar till att sammanföra våra abstrakta föreställningar (illusioner) om oss och livet med ett verkligt skeende, och så inspirera till eftertanke.

NOBELPRISET

Sammanfattning

En lidelsefull, nästan irrationell kärlek mellan en manlig nobelpristagare och en yngre kvinnlig forskare, som påfrestas till bristningsgränsen i Afrikas hetta, men som sedan alltmer fördjupas genom ett växande intellektuellt gemenskap. Insikten om att vetenskapen med sin ensidiga fixering på det som kan bevisas aldrig kan förstå människans sammansatta verklighet och därmed aldrig kan komma fram till äkta botemedel för människans problem, mognar fram i passionerade samtal. 

”Människan är ju allt samtidigt, en ansamling av miljonstals diminutiva processer men också en hel individ integrerad i ett universum”, och vetenskapen därför aldrig mer än en lek med siffror. Boken blir så till en flammande kritik mot den vetenskapliga reduktionismen.

 

Utdrag

... Hon sitter kvar på sängkanten, har följt honom till dörren, kramat om honom en sista gång. Sedan var det som om livet försvann, redan innan dörren stängts igen, kanske redan innan han kommit in. Allt står stilla. Efter en lång stund reser hon sig långsamt och går ut,  klättrar automatiskt upp till sin plats på dynen. Det måste vara sent, annars hade hon inte kunnat sätta sig ner.

Hon ligger där som ett sårat djur, ändå tryggt som i en lya, och ser utan att blinka in i solen som har skiftat till röd och står nära horisonten. Cirkeln har slutits, längtan efter modern. Hur länge är det sedan hon tänkte på henne?, hon som en gång betydde allt. Nu finns hon här i sanden, i luften, i solens strålar, alldeles bredvid. En djupt sensuell känsla att vilja stanna här på dynen för evigt, i Afrikas ljus, och att släppa allt annat, det liv som sedan länge inte var värt att leva, ett liv i kylan som komplett har förlorat betydelse. Det enda som räknas är att sjunka in i den röda sanden, solen, oändligheten, dit hon hör och alltid har. Äntligen har hon kommit hem. Solen nuddar horisonten, hon ser hur den millimeter för millimeter sjunker ner, hur färgerna samtidigt skiftar, det sparsamt gröna och påtagligt röda kring henne förlorar färg, det ena går över i det andra, träden blir till abstrakta streck som tunnas ut, ljus och skuggor rinner samman, konstrasterna på marken löses upp och sanden blir ens med kroppen, tills bara himlen och jorden är kvar som skilda element, mörkt mot ljust. Och när ljuset sviker ytterligare suger marken henne till sig, allt starkare, den allt mörkare röda sanden.

Hettan, passionen, livet, allt blir ens. Dödslängtan.

En oemotståndlig makt låter henne resa sig upp och lämna dynen, långsamt, blicken riktad mot stugan. Geväret som står där lutat mot väggen, fortfarande laddat. Känslan är inte länge skräckfylld utan välgörande, att äntligen återvända hem.

David står framför stugan, sträcker ut armen, låter den falla igen, han verkar inte iaktta henne, bara står där med tomma ögon riktade mot henne... 

 

...”Och när vi då äntligen tänker efter, gör vi det på ett speciellt sätt. Så gärna låter vi oss nämligen förföra av matematiken, en lek med ett antal definierade siffror som vi själva en gång har skapat och roat oss med. Men under åren har vi glömt vad det var från början och numera är vi övertygade om att om vi kan definiera vissa faktorer i livet är vi också förmögna att dra logiska slutsatser av dem, slutsatser som sedan anses kunna beskriva världen på ett riktigt och giltigt sätt. Därmed likställer vi logik med sanning. Och en del av detta tankesätt är vetenskap i sin bästa mening! Nyss drog jag slutsatsen att forskning och det vi får fram med det, vetenskap, inte är mer än ett redskap bland många andra att betrakta verkligheten, ett som enbart baseras på den logiska, medvetna delen i oss, och därför automatiskt begränsar vår verklighetsuppfattning. Idag vill jag gå ännu längre och påstå att det inte enbart berövar oss en djupare insikt om livet utan att det förvanskar sanningen och för oss alltmer vilse på det viset vi praktiserar det idag. Vårt sätt att missbruka logik i forskningsprocessen för att enbart, nästan matematiskt, sammanföra och dra slutsatser av få utvalda faktorer, och utan att se det i ett större sammanhang, har fört oss in på ett mycket farligt spår som i slutänden kommer sätta oss och vår existens i fråga. Medicinska forskare verkar vara särskilt rädda för att sätta sina resultat i ett större samband, och sannolikt för att slippa det direkta ansvaret döljer vi dessutom våra namn bland allt fler författare. 

Därmed är jag långt ifrån att förneka att det som vi idag kallar för forskning har en effekt, tvärtom, vetenskapen har gett oss många möjligheter, främst tekniska lösningar.

                      Men har den verkligen ökat vår förståelse av oss själva och omvärlden som egentligen borde vara dess innersta mening? Har den inte snarare gett oss ett farligt redskap att förstöra miljön och till sist även oss själva? Och inte heller har den gjort oss lyckligare utan enbart försett oss med produkter som tillsammans med vår girighet håller på att få världen ur balans. Numera lever vi mot i stället för med naturen...

 

TARTAROS - att gripa drömmen i flykten

Sammanfattning

Romanen ställer den yttersta moraliska hållningen på sin spets. Herbert, den äldsta sonen i en välbärgad familj utövar utpressning mot sin far för att i förtid komma åt arvet. När fadern Torvald, en framgångsrik förtagare, försöker reda ut det, finner han bevis för att Herbert femton år tidigare mördat sin yngre bror med hjälp av sina två yngre systrar. Motivet var avundsjuka på den mera begåvade brodern. I stället för att försvara sig väljer Torvald att tiga för att inte förstöra hustruns liv med den fruktansvärda sanningen, och utsätter sig därmed frivilligt för samhällets hänsynslösa fördömande. Men just den stränga moraliska hållningen och återhållsamheten ger honom till sist möjlighet att uppleva den högsta lyckan i form av en sagolik kärlek: ur helvetet (Tartaros) föds möjligheten att gripa drömmen i flykten.

 

Utdrag

... Han knyter sina händer på ryggen och ser sig omkring. Väggarna är fulla av tavlor, dystra, svartvita scener, och i rummets mitt, ovanför sängen, hänger en som är större än alla andra, nästan monumental. Också den är svartvit, en tuschteckning, helt våldsam i sin dynamik, de hårda konstrasterna, en enda kraftfull rörelse från den ena sidan till den andra och sedan uppåt.

Han går närmare, ser att den är sammansatt av hundratals små figurer, hästar, ryttare, ett grymt slag. Det är inte storleken, utan uttrycket, strecken som lever, nästan hoppar ur och griper tag i sin omgivning, och störtar därmed hela rummet i uppror. Förvridna ansikten, i hat, smärta och förtvivlan, vanställda kroppar, män, djur, flyende, döende, men även de som redan ligger på marken är fulla av rörelse. Det finns en brutal kraft men också dysterhet, ondska.

Mot sin vilja fängslas han, samtidigt som han inte får ihop det med flickan vid dörren, hon som en gång varit så ljuvlig, så lätt, i sommarens fullständiga illusion. Vad han ser framför sig är överdimensionerat, tungt, om det inte vore för dynamiken som ger scenen en lätthet trots allt, en förhoppning om att kraften räcker till att vända ont till gott, döden till liv. Även de genomborrade kropparna har en spänst, nästan en segervisshet, som motsäger de smärtfyllda anletsdragen.

Med våld sliter han sig loss, ser på henne som fortfarande står där hjälplös i dörren.

Så vacker hon är med sin höga panna, ansiktets fina linjer, halsen, som förlorar sig neråt. Helt förstummad stirrar han på henne, nästan gör det ont.

”Det är bäst att jag går.”

Han tar ett steg mot dörren, hon viker blixtsnabbt undan och sätter sig på sängkanten, blek i ansiktet ...

 

... ”Alexandra, vad ska jag göra?” Han stannar framför henne. ”Det är bäst att vi aldrig mera ses, aldrig mera. Det är den enda lösningen.”

”För Herberts skull?”

”För Herbert och allt annat.”

”Utan att vi ens får pröva?” skriker hon.

”Att fästa sig vid den första bästa, dessutom någon utan framtid är vansinne!”

”Kanske hade jag tur som fick träffa dig från början, att du, den första höll måttet. Hittills har jag aldrig tvivlat, aldrig velat vara med någon annan. Kanske kommer olyckan när du inte längre finns, men då finns jag inte heller.”

”Du får inte säga så. Det skulle betyda att jag redan har förstört ditt liv.”

”Tio år med dig är värt allt annat och ännu mera.”

”Du vet inte vad du pratar om!”

”Jag är snart tjugosju år, jag vet vad jag pratar om. Och jag vet också vad lycka är och också olycka.”

”Hur kan du veta det?”

”Jag vet det.”

”Just det visar att du inte har någon aning.”

”Vem säger att man måste ha ett liv exakt som ditt för att dra de riktiga slutsatserna. Dessutom, vem garanterar, när jag väl blivit lagom erfaren, att jag just då träffar den rätta? Turen ger inte en andra chans. Man måste ta lyckan i flykten, var vi inte överens om det?”

Han skakar häftigt på huvudet: ”Med mig kan du aldrig bli lycklig!” ...

 

NIAGARAFALLET

Sammanfattning

På en kongress på Hawaii förälskar sig den unga läkaren Julia i sin äldre kollega Jarl. Men båda är gifta på var sitt håll. Det klassiska mänskliga dramat med svek, brutna löften tar sin början. Är människor då onda, egoistiska varelser? Vi bryter ju ständigt och jämnt mot de moraliska reglerna vi själva ställt upp, fördömer högljutt det som andra gör fel, men tvekar inte att göra det själva. Eller finns det en enklare förklaring för människans dubbelmoral, den eviga oavgjorda kampen mellan det goda och onda i oss? Plötsligt kommer Julia fram till svaret, förklaringen till människans märkliga kontroversiella beteende genom tiderna: arvsynden ...

En passionerad kärleksaffär, en evolutionisk rysare som betraktar människan på ett naturligt och därför mycket ovant sätt. ’Niagarafallet’ är starkare än allt förnuft.

 

Utdrag

... ”Varför sviker vi så systematiskt våra ideal när vi ändå skäms för det och låtsas annat, bekämpar det dessutom med lagstiftning, domstolar och straff. Om vi inte kan hjälpa att vi är brottsliga och dessutom är framgångsrika genom det, varför säger vi inte hur det är, utan försöker dölja det till varje pris?”

”För att båda drifterna är lika naturliga, den som får oss att sträva efter det goda, liksom den, som ständigt får oss att svika samma strävan.”

”Va, menar du arvsynden?”

”Visst, så kallas det, för att det ligger så djupt i oss, i generna. Men varför känna skuld för någonting vi inte själva är ansvariga för? Kanske borde vi omdefiniera det, också det som vi kallar för det goda.” Hon förklarar: ”Du har säkert sett måsar i skärgården, hur de beter sig när man fångat fisk. Först finns det ingen mås, sedan plötsligt en, och snart allt fler, och tills man rensat färdigt fisken, en hel flock som kastar sig över resterna. Hur kan det komma sig, hur fick de reda på det?

Jo, sannolikt av en högst upp, en av spanarna som håller utkik över de olika vattenområdena och som märkt att det var något på gång. Men varför då flera, varför kalla ihop flocken i stället för att obemärkt flyga ner och så få hela fisken ensam?

Måsen tänker nog inte efter när den ser ett byte, utan beter sig omedvetet på ett sätt, som får de andra förstå att det finns något. Vi skulle säga, vilken dum mås, i stället för att låtsas att det ingenting finns, kallar den ihop alla? Ett kontroversiellt beteende enligt vår uppfattning men logiskt och framgångsrikt för hela arten. Vad hjälper det när du vid ett tillfälle kan få mer än du kan äta upp, när du sedan inte får något i flera veckor? Då är det bättre att öka chanserna med ett nätverk, även om det betyder att du får slåss.  

Och till samma djurart hör människan, ett djur som lever i grupp.

Märk väl, måsarna sammankallar varandra sannolikt genom sitt sätt att bete sig när de lokaliserat ett byte, men slåss sedan hänsynslöst om tillgångarna, precis som människan. Så beteendet är instinktivt och inte reflekterat.

”Så följer människan drifterna som alla andra djur, inte mer och inte mindre?”

”Två huvuddrifter, en som är koncentrerad på individen, girigheten, som innebär allt från viljan att överleva till varje pris till att slita åt sig själv så mycket som möjligt för att få en bättre chans än andra, och den andra som koncentreras på samhället, den som driver oss att samarbeta, dela med andra av samma art. Så gynnas arten som helhet, den egna girigheten ser till att individen mår bra, och gruppdriften, som också drivs av girighet men är inställd på arten, att gruppen mår bra, som i sin tur skyddar individen. Ju fler som samarbetar desto större utrymme för specialisering, också det ger fördelar över en art där varje individ måste kunna allt själv för att överleva.”

”Så axlar vi två roller samtidigt, att vara individ och att vara gruppmedlem”, sammanfattar han fundersamt. ”Gruppen behöver livskraftiga individer för att fungera, men individen gör inte halt inför andras rättigheter och egendom när det gäller att lyckas bäst, just det vi sedan i rollen som gruppmedlem kallar för brott och korruption, när andra gör det. Två drifter som samarbetar, men ibland också motarbetar varandra. Jag har för mig att redan Platon beskrev människans dubbla natur. Girigheten kallade han för ‘naturen’, gruppdriften för ‘konventionen’ .”

”Men Platon ansåg bara ‘naturen’ som en okontrollerbar drift, ‘konventionen’ däremot som en unik mänsklig konstruktion, som särskiljer henne från djuren”,  faller hon in.

”Det stämmer, Platons Sokrates kämpar alltid för ‘konventionen’, som likställdes med avancerat tänkande och samtidigt det goda, grundläggande för ett fungerande samhälle, i motsats till ‘naturen’, som stod för människans svek och onda böjelser. Den av förnuftet styrda ‘konventionen’ gav således förhoppningen om att kunna förbättra vår tillvaro, utveckla oss så att vi blir lyckliga och nöjda för alltid, och ...”

”Men jag tror att gruppdriften eller konventionen är lika naturlig och okontrollerbar som girigheten, naturen”, avbryter hon honom. ”Och just för att båda är drifter, hålls jämvikten, gruppdjurets koncept till framgång.”

När han förvånat ser på henne förklarar hon hastigt: ”Lika spontant som vi sprattlar för livet när vi faller i vatten, kastar vi oss i vattnet för att hjälpa en annan, även om vi inte kan simma.”

”Inte alla.”

”Tillräckligt många, kanske inte om man hinner tänka efter.”

”Men i varje individ är drifterna knappa

st lika starka”, envisas han. ”De flesta domineras nog av den egna girigheten, de som däremot vill hjälpa andra är säkert inte många. Hur går det ihop?”

”Girigheten är sannolikt äldre och mera grundläggande för livet än gruppdriften, därför tenderar den nog att ta överhand”, förklarar hon, ”ett samhälle utan individer existerar inte, men individen kan hjälpligt klara sig utan samhälle.

”Berätta nu, hur samverkar drifterna, varför blir det kontroversiellt? Vad är vitsen med att få dåligt samvete även om man inte blir upptäckt?”

”Det behövs som motvikt till alla våra fantasier att bara förse oss själva, för att förstärka viljan att hjälpa andra och dela med sig. Så samma tankeförmåga som kretsar kring att tillskansa sig fördelar på bekostnad av andra, bromsar oss genom att måla upp följderna om det blir offentligt. Gruppen är ju ändå avgörande för oss. Djur ser inte hela scenariot i förväg som vi, men föraningen om att kunna bli upptäckt får dem ändå att tveka och tygla sig. I båda fallen är viljan att förse sig, girigheten, oemotståndlig, men fördelen med en mera genomtänkt plan, som vi är i stånd till, minskas av det dåliga samvetet ...

Följande länkar är pdf dokument till reklamblad. Använd Adobe Reader för att öppna. Hämta Adobe Reader här.
Nobelpriset ISBN: 91-88675-79-3

Tartaros ISBN 13: 978-91-85515-10-3, ISBN 10: 91.85515.10-8

Niagarafallet: ISBN:978-91-85515-31-8

GUDEN ÄR JU MÄNNISKA

Sammanfattning

Kapitalism, tillväxt, överbefolkning, ständigt ökande konsumtion ... Det globala samhället håller på att iscensätta mänsklighetens Ragnarök i allt snabbare takt.

Aktörerna i romanen: En cynisk korrupt EU-politiker, hans idealistiska son som ser lösningen på världens problem i terrorism, en förtjusande nittonårig flicka mellan de två männen, allt mot bakgrunden av Richard Wagners berömda tetralogi om maktens eviga missbruk: Nibelungens ring.

Vanmakten inför samhällets växande korruption banar vägen för terrorism, men det finns också alternativet att försona sig med att vara människa ...

Det börjar i Louvre med Tizians porträtt: l’homme au gant ...

Utdrag

Kapitel 21

Hon sitter vid frukostbordet, blicken sänkt, ingen ska se hur förvirrad hon är, hur skamsen. Hon måste bort, allt är slut. Men ingen verkar märka något. Henry pratar upprymt med Helen. Har han inte hört att helikoptern kommit tillbaka? Eller har hon drömt alltihop? Nej, nu pratar Helen om åskvädret, att det hade regnat mycket. Kanske har de misstagit helikoptern för åskmuller? Att han vågar flyga mitt i natten och dessutom vid ett hotande åskväder! Hon har hört att det är mycket farligt.

Just när hon börjar undra vad som ska hända när de får reda på att Natov har kommit tillbaka och föreställer sig Henrys förtvivlan, vrede, skakas i tanken, kommer han in.

Otålig, arrogant, utan att knacka.

Omedelbart sköljer allt över henne hon känt och tänkt under natten, även det hon inte hunnit känna och tänka. Hon sjunker ännu mer ihop på sin plats. Men Helen och Henry verkar inte förvånade, avbryter inte ens samtalet. 

Däremot märker hon att Natov retar sig på att se Henry i så djupt samförstånd med Helen. Han ser på dem länge med sina mörka ögon, en fåra mellan ögonbrynen, munnen skarp som ett streck. Hon väntar på någon elak kommentar, men till hennes förvåning säger han till sist nästan vänligt till Henry: ”Jag hoppas att du sansat dig och tagit till hjärtat vad vi pratade om häromdagen, det som gäller Carl.”

Kyra hinner se ett märkligt uttryck glida över hans ansikte, som hon tolkat som bedjande, nästan underdånigt, om inte mungiporna i samma ögonblick dragits ner till ett ironiskt leende. Var är hans sällskap, den vackra kvinnan? Väntar hon redan i helikoptern? Eller har hon kanske inte gått upp ännu och ligger kvar i sängen, hans säng ...

Henry har avbrutit sitt samtal med Helen, men svarar inte.

”Har du hört vad jag sa?” Åter en glimt av ömhet i blicken som försvinner för raskt för att hon ska kunna tro på det.

Henry svarar fortfarande inte utan börjar leka med gaffeln, kastar en blick på Helen, som hon kvitterar med en menande nickning.

Då förlorar Natov behärskningen: ”Skolflickor och terrorister. För Guds skull ska du fortsätta så livet ut när du snart är trettio?”

”Hon är ingen skolflicka, hon är allt”, brusar Henry upp. ”Hon är min stora kärlek. Men det vet du ingenting om. För dig gäller bara sex, svek, förnedring. Makt förstås.”

”Den stora kärleken”, upprepar Natov hånfullt med en avslöjande blick på henne så att hon blir blodröd i ansiktet: ”Det är ett stort ord ...”

Henry hoppar upp och skriker lika röd i kinderna som hon: ”Dra ner allt, hela världen, men inte henne, hon är mer värd än allt på jorden. Hon har lärt mig att det finns hopp, något stort, något mer ...” 

En lång stund betraktar Natov honom lugnt, ett märkligt leende kring munnen, gör plötsligt en halvomvändning, är vid hennes sida, drar upp henne ur stolen tätt intill sig, griper med båda händerna kring hennes huvud och kysser henne. En kyss som hon aldrig upplevt tidigare, helt annorlunda än förra gången, hans tunga far in djupt, girigt, men känslan går ännu djupare, så uppslitande att hon vacklar till.

”Herregud, vakna”, väser han förbi hennes huvud till Henry, ”människor är inte bara goda eller onda utan just båda delar samtidigt, beroende från vilket håll man ser det. Människor är inte perfekta, inte som du vill ha dem, men är underbara ändå. Det lönar sig att kämpa för dem, för det de är, för alla, men på ett försonligt sätt.” 

Henry ser förstenad på dem, på hennes ansikte, blicken hon ger fadern, ser sedan som i ultrarapid fadern tränga henne mot väggen utan att hon gör minsta motstånd, inte heller när Natovs hand okänsligt drar upp den lätta klänningen, far in under trosorna och ner till hennes skrev, den andra handen vid gylfen, som ett kärlekspar i vildaste åtrå, tills han plötsligt skrattande släpper henne och långsamt går mot dörren. Omtumlad söker hon stöd på väggen, benen är nära att vika sig. Känslan tar andan ur henne, brinner, känslan av hans styva lem under tyget när han pressat henne till sig, samtidigt som en våg av hetta sköljer över kropp och ansikte.

Henry som först gjort min av att gå emellan, men sedan satt sig och stirrat i golvet, rätar oväntat upp sig och säger skarpt innan Natov hinner öppna dörren: ”Det här kommer du att ångra. Du sitter inte så säkert som du tror.” Han drar djupt efter andan och fortsätter lugnt, men ansträngningen det kostar honom syns tydligt: ”Idag är vi i underläge, ni kallar oss föraktfullt för terrorister, ett namn för något avskyvärt och laglöst, för att ge er orättvisa rättvisans karaktär. Men en gång kommer det att vända, en gång har ni sått så mycket vrede att ni stupar själva och får smaka den egna grymheten och ...”

”Har du aldrig tänkt på att gå den långa vägen, att nå något i det goda”, avbryter Natov honom i en ton så att hon nästan får en känsla av att han kommit i underläge. Men det är säkert bara taktik. ”Det finns folk som ägnar sitt liv åt det, små förändringar som läggs ihop och blir till något stort. Gandhi i stället för Hamas. Man vinner inget med våld. Våld framkallar våld, men aldrig förståelse, aldrig en bärande lösning.”

”Det är ni som framkallar terrorism”, fortsätter Henry med vibrerande röst, ”genom att döda i rättvisans namn, demokratins eller humanitetens eller vad ni nu kallar det ni dödar för. Dem som avslöjar och uttalar högt vilka brott ni begår förföljer ni hänsynslöst, tvingar dem att i första hand döda de egna för att kunna besegra er. Men vi ska segra, vi ska. Hela världen kommer att resa sig mot er lögn, mot ert förtryck. En gång ska du bli lika maktlös som jag idag.”

Något i Natovs ansiktsuttryck förändras, en glimt av rädsla i de kalla grå ögonen eller är det bara inbillning? Han går närmare Henry.

”Henri, lyssna för en gångs skull! Det är mycket i vårt samhälle som är ödesdigert, som jag avskyr lika mycket som du. Men jag kan inte ändra på det uppifrån. Jag behöver din hjälp, unga engagerade människor som sammansluter sig, visar upp felen, men på ett fredligt sätt. ... Förstår du inte att jag först får gehör när det finns en påtryckning underifrån, en folkrörelse”, ber han nästan, ”fredliga demonstrationer, förnuftiga argument. Endast ett moraliskt övertag kan slå ut industrins, makthavarnas girighet och öppnar för förhandlingar. Men inte med våld, då hårdnar bara fronterna och jag kan inte göra något.” Vid de sista orden har han böjt sig över sonen, rört försiktigt vid honom, men Henry skakar bort honom och ser demonstrativt ner. Natov gör ett sista försök: ”Ser du inte att om du använder våld blir du lika hänsynslös som du beskyller mig för, och i fall ni lyckas, att det nya samhället blir lika omänskligt som det du kämpar emot nu, kanske värre!”

”Du vill ha min hjälp?” säger Henry provocerande och drar sig ifrån honom med en blick så full av hat att hon blir rädd. ”Akta dig, kanske du får den, men inte som du tänkt dig.” 

Natov öppnar munnen men stänger den igen, vänder sig om med en axelryckning och går ut.

Under en lång stund sitter alla som slagna.

”Vad håller ni på med egentligen?” bryter Helen tystnaden och kramar om Kyra. ”Vilken djävul han är.”

Kyra börjar gråta, gräver sig ner i Helens famn, men släpper snart taget. Henrys blick i ryggen kräver ett svar. Med sänkt huvud vänder hon sig långsamt om mot honom, ser upp, försöker le och be om förlåtelse. När hon möter hans flackande ögon rycker hon till, men han verkar inte se henne.

Plötsligt säger han: ”Han var rädd, han var ta mig fan rädd, har ni sett?” och upprepar triumferande, ”han var ta mig fan rädd.” Han slår sig mot pannan. ”Nu förstår jag, Calle hade rätt, alldeles rätt.” Han vänder sig häftigt mot Helen. ”Såg du hur rädd han var när jag pratade om terrorism. Han är rädd för Calle, för mig, såg du?” När Helen nickar fortsätter han upprymt, nästan feberaktigt: ”Det var därför han kom hit, för min skull, för att få mig att bryta med Calle. Två gånger till och med, så rädd är han. Det har aldrig hänt förut, han har aldrig brytt sig. Våld är nyckeln till hans hjärta ...”